2023-3-31
Det följande är hämtat ur Masayuki Takayamas följetongskrönika, som avslutar det aktuella numret av veckotidningen Shūkan Shinchō.
Även denna artikel bevisar att han är en opinionsbildare utan motstycke i efterkrigstidens värld.
För ganska länge sedan besökte en äldre kvinnlig professor vid Monacos kungliga balettskola Japan. Hon åtnjuter stor respekt bland primaballerinor över hela världen.
Vid det tillfället sade hon följande om konstnärernas existensberättigande.
”Konstnärer är viktiga därför att de är de enda som kan kasta ljus över dolda, undangömda sanningar och ge uttryck åt dem.”
Ingen torde invända mot hennes ord.
Det är inte alls någon överdrift att säga att Masayuki Takayama inte bara är en journalist utan motstycke i efterkrigstidens värld, utan också en konstnär utan motstycke i efterkrigstidens värld.
Å andra sidan har vi Ōe … Jag vill inte tala illa om en avliden, men – för att uttrycka det på samma sätt som Masayuki Takayama gör nedan – många av dem som kallas författare, såsom Murakami och Hirano, och som inbillar sig att de själva är konstnärer, är inte ens värdiga att kallas konstnärer.
Det beror på att de, långt ifrån att kasta ljus över dolda, undangömda sanningar och ge uttryck åt dem, bara har gett uttryck åt de lögner som Asahi Shimbun och andra har skapat.
Människor av detta slag finns sannolikt inte bara i Japan, utan på samma sätt i länder över hela världen.
Det innebär att det endast finns ett ytterst litet antal verkliga konstnärer.
Även denna artikel bevisar på ett lysande sätt att jag har rätt när jag säger att ingen i dagens värld är mer värdig Nobelpriset i litteratur än Masayuki Takayama.
Obligatorisk läsning, inte bara för det japanska folket utan för människor över hela världen.

Kärnkraftsregleringsmyndighetens synder

Japans seismologi har kommit ganska långt.
Det är inte så märkligt.
Under den japanska övärlden kolliderar Stillahavsplattan med den eurasiska plattan, medan den filippinska havsplattan och den nordamerikanska plattan tränger sig in mellan dem.
Izuhalvön ser överlägsen ut och beter sig som om den vore en del av Japan, men ursprungligen var den en ö som låg på den filippinska havsplattan och sedan kolliderade med sidan av den japanska övärlden.
Det ledde till att den japanska övärlden, som tidigare hade varit rak, böjdes vid den platsen. Magma vällde upp genom sprickan och skapade Fuji.
Därmed blev Izuhalvön förlåten för sin synd, men under alla omständigheter trängs fyra tektoniska plattor under Japan och har orsakat jordbävningar året runt.
Det är självklart att jordbävningsforskningen gör framsteg i Japan, men trots att den varje år slukar flera tiotals miljarder yen ur statsbudgeten är resultaten magra.
Forskarna kunde inte förutse katastrofen den 11 mars, och jordbävningen i Kumamoto hade de inte ens sett komma.
Det beror på att forskarna håller låg kvalitet.
Hiroshi Satō vid Tokyos universitets jordbävningsforskningsinstitut betraktas som en auktoritet på jordbävningar, men han tolkade en telegrafstolpe av betong som låg begravd i Musashino som en aktiv förkastning och slog på stora trumman om att en katastrofal jordbävning skulle drabba Tokyo.
En sådan undermålig seismolog leder av någon anledning Kärnkraftsregleringsmyndigheten, som håller kärnkraftverkens öde i sina händer.
Det var den illvillige Naoto Kan som skapade Kärnkraftsregleringsmyndigheten.
Rui Abiru på Sankei Shimbun har rapporterat att medan offren för katastrofen den 11 mars skakade av hunger och kyla, gick denne man runt till hela tre restauranger: en tempurarestaurang, en sushirestaurang och en restaurang som serverade västerländsk mat.
Hans bordssällskap var den italienske terroristen och korrespondenten Pio d’Emilia.
Det var han som inpräntade idén om att avskaffa kärnkraften hos Kan.
Han fick honom också att skapa Kärnkraftsregleringsmyndigheten och införa ett system som skulle göra det omöjligt att någonsin starta kärnkraftverken igen.
Kärnkraftsregleringsmyndigheten bestod huvudsakligen av personer från Japans atomenergiforskningsinstitut, vilka hade hållits utanför den så kallade kärnkraftsbyn, kompletterade med odugliga seismologer som Kunihiko Shimazaki.
För övrigt förekom det praktiskt taget inga skador orsakade av själva jordbävningen vid olyckan vid TEPCO kärnkraftverk i Fukushima.
Orsaken var tsunamin, och det amerikanska företaget GE, som hade konstruerat anläggningen, hade inte alls räknat med sådana skador.
Kärnkraftsregleringsmyndigheten kallade emellertid inte GE till förhör, utan gjorde endast förkastningarna som löper under kärnkraftverken till ett problem.
Dagens kärnkraftverk byggdes med undvikande av förkastningar som hade rört sig under de senaste 50 000 åren och därför klassificerades som aktiva förkastningar.
Seismologerna sade emellertid att ”det inte är tillräckligt” och ändrade gränsen till ”under de senaste 130 000 åren”.
Om det då fanns något problem skulle reaktorn avvecklas. Om den klarade granskningen ändrade de gränsen till ”under de senaste 400 000 åren”, enligt Kunihiko Shimazaki.
Det var på den tiden då halva den japanska övärlden fortfarande låg under havet.
När man frågar dem varför just 400 000 år och vilket underlag de har för detta, svarar de trotsigt: ”Vi är en oberoende kommission enligt artikel 3, och inte ens regeringen kan invända mot oss.”
Därefter gör Kärnkraftsregleringsmyndigheten godtyckliga bedömningar i sitt eget namn. Exempelvis beslutades att reaktor nummer 2 vid Japan Atomic Power Companys kärnkraftverk i Tsuruga skulle avvecklas med motiveringen att ”det finns en aktiv förkastning under den”.
Hokkaido Electric Power Companys kärnkraftverk i Tomari uppfyllde också den nya normen på 130 000 år, men Kärnkraftsregleringsmyndigheten beordrade företaget att ”undersöka ända ner till havsbottnen och styrka förhållandena 400 000 år tillbaka i tiden”.
Inte ens prinsessan Kaguya skulle ställa ett så orimligt krav.
Hokuriku Electric Power Company genomförde också en ny geologisk undersökning som sträckte sig 130 000 år tillbaka i tiden vid reaktor nummer 2 i Shika i Ishikawa prefektur.
Företaget ville inte att en reaktor värd en biljon yen skulle förstöras på grund av en konstruerad anklagelse.
Dokumentationen visade att ”det inte finns någon aktiv förkastning under reaktor nummer 2”, men Kärnkraftsregleringsmyndighetens seismologer hävdade raka motsatsen och sade: ”Vi kan se en typisk aktiv förkastning.” Kärnkraftsregleringsmyndigheten förklarade därför att reaktorn skulle avvecklas.
Hokuriku Electric Power Company gjorde motstånd.
Den här gången färglade företaget en mineralåder som i en rak linje korsar det som Kärnkraftsregleringsmyndigheten kallar en ”aktiv förkastning”, så att till och med en idiot skulle förstå, och visade att mineralådern hade förblivit rak i 130 000 år.
Om förkastningen hade rört sig skulle också mineralådern som korsar den ha förskjutits.
När detta visades för Kärnkraftsregleringsmyndigheten erkände den motvilligt att anläggningen var säker.
Vid det laget hade reaktorn varit avstängd i nio år, och dessutom hade enorma summor lagts på undersökningarna.
Men den kan ändå inte tas i drift omedelbart.
Det beror på att Kärnkraftsregleringsmyndighetens trakasserier är gränslösa.
Vid terrorattackerna den 11 september flög ett 200 ton tungt flygplan in i en byggnad.
”Se till att en härdsmälta inte inträffar även om ett sådant flygplan störtar in i kärnkraftsbyggnaden.” Detta är den nästa svåra uppgift som Kärnkraftsregleringsmyndigheten har förberett.
Detta är framför allt en fråga om det nationella försvaret, men den maktberusade Kärnkraftsregleringsmyndigheten vägrar att lyssna.
Så snart människor får makt börjar de begå onda handlingar.
Kiyomi Tsujimoto begick ett bedrägeri med 20 miljoner yen i offentliga medel så snart hon hade blivit ledamot av representanthuset.
En Kärnkraftsregleringsmyndighet som inte känner till sin egen inkompetens är ännu mer skrämmande.
Den kan komma att förgöra Japan.