2019/10/30
Följande är hämtat ur en artikel av Shi Ping, publicerad i Sankei Shimbun den 24 oktober under en rubrik som behandlar den kinesiska ekonomins ”hopplösa situation utan någon utväg”.
Kinas nationella statistikbyrå meddelade den 18 oktober att bruttonationalprodukten (BNP) under perioden juli–september 2019 ökade med 6,0 procent jämfört med samma period föregående år, vilket var den lägsta tillväxttakten som registrerats.
Naturligtvis är denna ”lägsta” nivå inte den verkliga ”lägsta” nivån.
Regeringen uppgav att den ekonomiska tillväxten 2018 var 6,6 procent, men enligt professor Xiang Songzuo vid Renminuniversitetet i Kina var den faktiska tillväxttakten det året endast 1,67 procent.
Om så är fallet bör den faktiska tillväxttakten under perioden juli–september i år ha sjunkit till mellan 1 och 2 procent.
Den snabba tillväxt som pågått med pompa och ståt i flera årtionden är i stort sett över.
Hittills har den kinesiska ekonomin uppnått snabb tillväxt genom att öka exporten och investeringarna i fasta tillgångar, trots att konsumtionens andel varit så avgörande låg som omkring 37 procent.
Men när arbetskraftskostnaderna steg kraftigt under den inflation som började 2010 förlorade den kinesiska exporten, som hade låga priser som sitt främsta konkurrensmedel, sin konkurrenskraft och sålde inte längre lika bra som tidigare.
När handelskriget mellan USA och Kina dessutom tillkom blev resultatet att den kinesiska exporten, som tidigare hade vuxit med över 25 procent varje år, faktiskt minskade med 3,2 procent.
Med ett kinesiskt uttryck har exporten, den ”vagn” som dragit den snabba tillväxten framåt, stannat helt.
När det gäller investeringarna i fasta tillgångar, den andra ”vagnen”, kan man inte säga att de har stannat, men de har försvagats avsevärt jämfört med tidigare.
Till att börja med har både privata fastighetsinvesteringar och statligt ledda offentliga anläggningsprojekt nu nått en mättnadspunkt, så investeringarnas expansion måste plana ut.
Den årliga tillväxttakten för investeringar i fasta tillgångar, som 2010 låg på 25–30 procent, ligger nu mellan 5 och 6 procent och har inte längre samma kraft som tidigare.
Även om exporten och investeringarna minskar kan den ekonomiska tillväxten upprätthållas om konsumtionen ökar.
Tyvärr har konsumtionen, som redan var svag, mattats av ytterligare sedan förra året.
Om man bara ser till bilmarknaden har försäljningen av nya bilar i landet legat under föregående års nivå under 15 månader i följd sedan juli förra året.
Bilmarknaden har börjat falla samman.
Eftersom alla de ”tre vagnarna” som driver den ekonomiska tillväxten – ökad konsumtion, export och investeringar – har tappat kraft, finns det inget som kan få ekonomin att växa.
Minskad export och minskade investeringar leder direkt till arbetslöshet och lägre löner, vilket dämpar konsumtionen ytterligare, och den ytterligare försvagningen av konsumtionen leder i sin tur till en fortsatt nedgång inom industrin.
I en sådan ond cirkel är en fortsatt nedgång i den kinesiska ekonomin oundviklig.
Nästa år kommer tillväxten sannolikt faktiskt att bli negativ.
Den växande samhällskris som följer med den ekonomiska nedgången är ännu allvarligare.
Samtidigt som klyftan mellan rika och fattiga vidgas och statens kontroll skärps ökar arbetslösheten bland de 260 miljoner människor som utgör den ”rörliga befolkningen [migrantarbetare]” till följd av den fortsatta ekonomiska avmattningen, och deras redan låga inkomster sjunker ytterligare, vilket gör social oro oundviklig.
Det finns en risk att stabiliteten i det kinesiska samhället rubbas när miljontals migrantarbetare, det vill säga människor på drift som inte längre har någonstans att ta vägen, börjar röra sig.
Dessutom vilar både ”Ett bälte, en väg”, den internationella strategi som Kina driver, och strategin för militär expansion i syfte att dominera Asien på den ekonomiska tillväxtens grund.
Om denna grund faller samman kommer även ”den kinesiska nationens stora pånyttfödelse”, som Xi Jinpings regering har gjort till sin enda paroll, att förbli en dröm.
Kina, som så sent som den första denna månad firade 70-årsdagen av sitt grundande, står inför en ekonomisk och samhällelig kris.
Det kan vara dess öde att gå utför i framtiden, men jag vill bevittna detta väldiga imperiums slut.