2024/04/28

Följande text är hämtad ur Masayuki Takayamas återkommande spalt i Themis, en månadstidskrift som bara kan fås genom prenumeration och som kom hem till mig i dag.
Också den här artikeln visar att han är en journalist utan motstycke i efterkrigstidens värld.
Asahi slog ett slag för tvåpartisystemet och snyltade på företagsledaren Hiromasa Ezoe
Den stora lögnen i Tensei Jingo: ”Flermansvalkretsar leder till skandaler kring ’politik och pengar’”
Morihiro Hosokawas regering gjorde ingenting
Kanske ligger det i företagskulturen på Asahi Shimbun, men i Tensei Jingo skriver man lögner utan att blinka.
En gång skrev spalten att ”japanerna har så dålig moral att de lade småsten i fiskkonserver som de sedan exporterade”.
Den japanska konservindustrin protesterade genast och krävde att tidningen skulle sluta skriva lögner, men Asahi publicerade ingen rättelse.
Några dagar senare hävdade tidningen i samma spalt att det rörde sig om ett missförstånd och avfärdade saken med en ursäkt som knappast ens kunde kallas en ursäkt.
Sedan var det Asahis affär med klottret på en korall.
En av tidningens egna medarbetare dök i vattnet utanför Iriomote och ristade själv in bokstäverna ”KY” i en tistelkorall med handtaget på en kamerablixt.
Sedan gjorde tidningen sitt yttersta för att svartmåla japanerna: ”När det gäller klotter är japanerna förmodligen numera världens främsta folk.
De skäms inte för att på ett ögonblick skada något som har vuxit under hundratals år.
Vilken andlig fattigdom, vilka förhärdade sinnen …”
Precis samma nedlåtande hållning, föreställningen att japanerna saknar moral, präglar spalten om småsten i fiskkonserverna.
En sådan grundlös självgodhet går igen bland Asahis reportrar, och till den kommer okunskapen.
Detsamma gäller Tensei Jingo, där okunskap och självgodhet lyser igenom nästan varje gång.
Båda är påfallande också i spalten som inleds med att berätta hur Morihiro Hosokawa blev premiärminister trettio år tidigare.
Vem tror egentligen att Hosokawa ”inledde en ny sorts politik”?
Det enda han gjorde var att införa statligt partistöd.
Partierna kunde sluta samla in pengar till sina valkampanjer själva och i stället snabbt få 30 miljarder yen ur skattebetalarnas fickor.
Sedan lovade de att arbeta hårt för att föra en bra politik.
Folket hade förväntningar, men Hosokawa gjorde ingenting.
Till slut stod politiken stilla ända tills Abe trädde fram.
Hosokawa var en skrönemakare som utgav sig för att vara politiker.
På en punkt uträttade Hosokawas politik ändå något: den blottlade de giriga parlamentsledamöter som ville ha ännu mer pengar trots att de redan hade fått gott om pengar ur det allmännas kassa.
Ta till exempel Kiyomi Tsujimoto, som valdes in för det socialdemokratiska partiet.
Så snart hon blev parlamentsledamot satte hon upp en fiktiv, offentligt avlönad sekreterare på lönelistan och kom på det sättet genom bedrägeri över 18,7 miljoner yen i offentliga medel.
Hon åkte fast och dömdes till ett straff vars verkställighet sköts upp, men hon hade insett hur lönsamt det var att sitta i parlamentet.
Så snart prövotiden löpt ut återvände hon till parlamentet.
Vänstern bryr sig inte om brottslingar.
Hosokawa fördärvade japansk politik.
Ändå lovordar Tensei Jingo honom också för att ha infört enmansvalkretsar.
I en enmansvalkrets är det allt eller inget.
När Asahi basunerar ut att ”nu har de två stora partiernas tid kommit”, går folk lätt på det.
Lägg till en slogan som ”det liberaldemokratiska partiet mår bra av en läxa då och då”, så kan människor utan vare sig förmåga eller kompetens att styra komma till makten.
Vi minns väl alla mardrömmen när Demokratiska partiet i Japan faktiskt tog makten.
Att Japans konstitutionellt demokratiska parti och Japans kommunistparti fortfarande får in kandidater som andra partier är också ett av enmansvalkretsarnas trolleritrick.
Också Asahis chef Toshitada Nakae ville ha sin del
Så mycket vet man även på Tensei Jingo, och därför tar spalten här till en lögn.
Den hävdar att ”skandaler där politik och pengar blandas samman, som Recruit-skandalen, lättare uppstår i flermansvalkretsar”.
Det ska tydligen vara ett argument för enmansvalkretsar.
Det är en lögn i klass med historien om småsten i fiskkonserverna.
Recruit-skandalen uppstod inte ur ”politik och pengar”.
Det handlade om självutnämnda storheter som ville ha förmåner av Ezoe och krävde att han skulle visa dem den aktning de ansåg sig förtjäna.
Det finns antydningar om detta också i Hiromasa Ezoes självbiografi Kamome ga tonda hi (”Dagen då måsen tog till vingarna”).
Han växte upp i ett dystert hem och kom efter mycket möda in på Tokyos universitet.
Inte heller därefter blev tillvaron mycket ljusare.
Han höll sig för sig själv och startade i all tysthet en tidning med annonser för deltidsjobb.
Ur den verksamheten växte Recruit fram, ett företag värt 13 biljoner yen och ett av Japans fem största.
Trots att Ezoe var en framstående entreprenör och ledde ett storföretag tillhörde han ingen av Japans fyra stora näringslivsorganisationer.
Det är en stor gåta, men det var också en anledning till att han gjorde en insats för samhället genom att bland annat sitta i opartiska statliga rådgivande organ.
Han ledde trots allt ett storföretag.
Tjänstemän och politiker flockades kring honom.
Man kan gott kalla det snyltande