Från en artikel av Masayuki Takayama

För en tid sedan besökte en äldre kvinnlig professor från Royal Ballet School of Monaco – mycket respekterad av prima ballerinor världen över – Japan.

Under sitt besök talade hon om konstnärernas betydelse och sa:

”Konstnärer är viktiga eftersom de är de enda som kan belysa dolda sanningar och uttrycka dem.”

Det finns knappast någon som inte håller med om hennes ord.Takayama Masayuki är inte bara en unik journalist i efterkrigstidens värld; det vore ingen överdrift att säga att han också är en unik konstnär.

Denna essä bevisar på ett lysande sätt att jag har rätt i min uppfattning att ingen i dag är mer förtjänt av Nobelpriset i litteratur än Takayama.

Den är viktig läsning inte bara för japanska medborgare utan för människor över hela världen.

Grunden till historien var ”The Typhoon of Steel”, ett slarvigt stycke journalistik av Okinawa Times.

2 april 2016Följetongen fortsätter från föregående kapitel:

Kenzaburo Oe och Asahi Shimbuns synder i det politiska utnyttjandet av ”Okinawa-frågan”

Ett domstolsbeslut om att stoppa publiceringen av ”Okinawa Notes” kan sluta med en förlust för Oe.

Nobelpristagaren hatar Japan.

När personer som Takako Doi eller Tetsuya Chikushi – vars bakgrund förblir oklar – kritiserar Japan, kan man anta att det åtminstone till hälften beror på avundsjuka.

Men när det gäller någon som Kenzaburo Oe, en japansk man som talar illa om sitt eget land med sådan glädje, är det för mig obegripligt. Han kallar sig själv en lärd man och har till och med vunnit Nobelpriset i litteratur.

Han kan verka respektabel på ytan, men ändå skröt han om att han avböjde ett erbjudande från den japanska regeringen att hedra hans prestationer – eftersom han ”hatar Japan”.”Kanske tror han att han framstår som en progressiv intellektuell genom att hata Japan.

Eller så tänkte han att Asahi Shimbun skulle heja på honom, stärka hans image och hjälpa till att sälja fler böcker.

Det kan mycket väl ha funnits ett beräknat motiv – att tjäna pengar på att vara anti-Japan. Sådan ful självmarknadsföring är hans egen sak.

Men bara för att man poserar betyder det inte att man har rätt att ljuga.Oe publicerade en bok med titeln Okinawa Notes with Iwanami Shoten.

I den skrev han att på Tokashiki- och Zamami-öarna, där amerikanska styrkor landsteg, beordrade japanska militära befälhavare lokala civila att begå massjälvmord.

Grunden till hans berättelse kom från The Typhoon of Steel, en slarvig och opålitlig skrift av Okinawa Times. Den boken hävdade:

”När de amerikanska attackerna intensifierades nådde en order från kapten Akamatsu de civila som gömde sig:

‘Alla öbor ska dö och ropa Länge leve kejsaren och be för Japans seger.’”

Och..,

”På Zamami Island, dagen innan USA gick i land, samlade kapten Umezawa de civila framför krigsmonumentet och beordrade dem att dö.”För att gå rakt på sak – den här historien var ett komplett påhitt från början till slut.

Ändå skrev Oe Okinawa Notes utan att någonsin besöka platsen, verifiera fakta eller tala med de inblandade.

Om han bara hade kopierat berättelsen hade han kanske kommit undan med en svag ursäkt som: ”Jag plagierade någon annans berättelse,

”Jag plagierade någon annans arbete – Asahi-reportrar gör det hela tiden, så jag trodde inte att det var något problem.”Men i stället använde han sin ringa fantasi och vokabulär för att blåsa upp den ursprungliga berättelsen och porträtterade de två japanska befälhavarna och den kejserliga armén med obeveklig ondska.

Han kallade befälhavarna för ”slaktare”, jämförde den japanska militären med Hitlers regim och hävdade att män som kapten Akamatsu inte skilde sig från Adolf Eichmann, arkitekten bakom Förintelsen.

Han skrev till och med att de borde bortföras och ställas inför rätta i en domstol på Okinawa ”som Eichmann” och sedan avrättas. 1970 publicerade han denna skrift – året för protesterna mot säkerhetsfördraget.

Han hade uppenbarligen list nog att anpassa sig till tidens anda.

Varför kunde han inte ha kanaliserat ens en tiondel av den slugheten till ett ärligt skrivande?Oes ”försvar” i Asahi-kolumnenKenzaburo Oes arrogans framstår med all önskvärd tydlighet när man jämför hans verk med Ayako Sonos The Background of a Certain Myth, som behandlar samma ämne.

Sono besökte Okinawa, talade med de inblandade, granskade arkiven och publicerade sina resultat tre år efter Oe. I hennes bok finns det vittnesmål som motsäger Oes berättelse – kapten Yoshijiro Akamatsu, som Oe förtalade som en ”slaktare”, hade faktiskt försökt övertala invånarna att inte begå självmord.

När öborna efter kriget bad honom ta ansvar för att familjerna skulle få rätt till efterlevandepension, gick Akamatsu med på det av ren vänlighet. Historien om att kapten Umezawa skulle ha beordrat självmord på Zamami Island är lika falsk.

Hatsue Miyagi erkände att en äldre hade instruerat henne att ljuga för tjänstemännen och säga att Umezawa hade gett ordern – eftersom det skulle säkra efterlevandeförmåner.

Om Oe hade haft något samvete skulle han omedelbart ha dragit tillbaka boken från förlaget.

Men inte ens nu, efter 50 tryckningar, har han korrigerat en enda lögn.Ändå började hans arrogans att vittra sönder under stämningsansökan från dem som hade anknytning till de två befälhavarna.

Till och med Japans utbildningsministerium tog till slut bort lögnen om att massjälvmord utfördes på militär order från skolböckerna – en lögn som en gång accepterades bara för att en nobelpristagare hade sagt det.

Detta är ett tecken på att Oe i slutändan kan komma att förlora i domstol. Ändå visar han ingen ånger.

I en kolumn i tidningen Asahi (17 april) skrev han skamlöst att han inte gjorde någon fältforskning eftersom

”Jag hade inte modet att fråga de människor som hade överlevt ett sådant lidande.”Men ’folket på ön’ ljög för att få pengar – de utnyttjade sympati för att hitta på historier och inkassera pensioner.

Den ursprungliga berättelsen var:

Kriget på Okinawa var så brutalt, kan vi inte ha överseende med en liten överdrift?

Fortsättning följer.