Dr Toynbee lovordade Japans slutliga seger över västimperialismen… men det faktum att det japanska folket själva förnekar denna bedrift är en faktor som utgör ett hot mot världen.

10 januari 2022

Följande är hämtat från en artikel av Jason Morgan, docent vid Reitaku-universitetet, som publicerades i dagens Sankei Shimbun.

Det är viktig läsning inte bara för den japanska allmänheten utan för människor över hela världen.

Den tvåsidiga artikeln i dagens Sankei Shimbun, som följer på denna artikel, avslöjar tydligt att det japanska kommunistpartiet och det konstitutionella demokratiska partiet inte är något annat än partier med en koloniserad mentalitet.

Kommunistpartiet var från början ett satellitparti till Komintern, och än i dag är det ett antijapanskt parti som lierar sig med kommunismen.

De ”vita skeppens” ankomst och en kris i det japanska styrelseskicket

En dag dyker plötsligt ett utlandsflaggat fartyg upp utanför den japanska skärgårdens kust.

Dess ledare hävdar att fartyget har kommit för ömsesidig fred och välstånd.

Men den hotfulla attityden är omisskännlig.

I stället för ömsesidig fred, är inte det verkliga målet att upprätta en ny ordning i västra Stilla havet?

En efter en blir de nationer som omger Japan klientstater till det land som äger detta skepp.

Ändå tvekar den japanska regeringen, bedövad av decennier av fred, att svara.

Japans byråkrater flyttar oändligt på ansvarsområden och tror att det på något sätt kommer att fungera att hantera saker på samma sätt som alltid.

Kommer Japan att hinna i tid? Kan landet skydda sitt oberoende?

Ångesten sprider sig. Framtiden är osäker.

När man läser ovanstående kanske många påminns om det historiska ögonblick 1853 då Commodore Perrys ”svarta skepp” anlände från USA.

Men det här är inte historia – det är en kris som utspelar sig just nu.

Inte den sena Edo-perioden, utan en nationell kris i nutid

År 2022 är de utländska fartyg som hotar Japan kinesiska kustbevakningsfartyg, tungt beväpnade och verksamma enligt den kinesiska kustbevakningslagen.

De agerar under täckmantel av brottsbekämpning och har fått smeknamnet ”en andra flotta”.

Dessa är ”vita fartyg”, inte svarta fartyg.

Vad Kina för med sig till Japan är inte fred eller välstånd, utan en ny ordning i västra Stilla havet – och i slutändan hela världen.

I december förra året slog Sargis Sangari, en pensionerad överstelöjtnant i den amerikanska armén och personlig vän till mig, larm om Japans nationella säkerhet till lagstiftare och tjänstemän i Tokyo.

Sangari är grundare av och VD för en tankesmedja som fokuserar på Mellanöstern.

Enligt Sangari är detta en upprepning av 1853.

Kinas uppgång är, precis som USA:s en gång var, en global spelförändrare.

Japans vanliga sätt att göra saker kommer inte att räcka till.

Han gjorde också en annan viktig poäng som är värd att beakta:

Att USA i sina relationer med Japan uppvisar en form av ”nykolonialism”.

Oro över ett ohälsosamt beroende

Vad betyder ”nykolonialism” i det här sammanhanget?

Det antyder att USA har utökat sitt imperialistiska inflytande över det japanska fastlandet, efter att det japanska imperiet upplöstes efter andra världskriget.

Hur kommer det sig att japanska politiker inte anstränger sig för att försvara sitt eget land?

Kanske ligger roten i detta nykoloniala tankesätt.

Om bara tre år kommer vi att fira 80-årsjubileet av efterkrigsregimen – en milstolpe som knappast är värd att fira.

Tyvärr har USA:s nykolonialism blivit normaliserad bland den japanska politiska eliten.

Det är detta ohälsosamma beroende som Sangari varnar för.

Innan de japanska politikerna konfronterar Kina kan de inte ens förmå sig att diplomatiskt bojkotta de så kallade ”folkmordsolympiaden”.

Under detta nykoloniala system verkar Japan ha gett upp sin suveränitet – och kanske till och med sin identitet som nation.

Man skulle kunna hävda att detta är ett problem som USA skapade, så Japan skördar helt enkelt vad som såtts.

Men nästan 80 år har gått sedan kriget – Japan kan inte längre skylla på Amerika.

Att bryta sig loss från efterkrigstidens regim är nu Japans eget ansvar.

Skulle det japanska folket verkligen vara likgiltigt om deras nation blev en del av Kina?

Det är förståeligt att det komplicerade arvet från den moderna historien – fångat i själva uttrycket ”efterkrigsregimen” – gör Japan tveksamt till att konfrontera Kina.

För att se klart måste vi förstå den moderna historien på rätt sätt

En av historiens grymma ironier är att Japan förlorade sin egen självständighet för att kunna skydda andra asiatiska nationers suveränitet från västvärldens imperialism.

Det är en djupt komplex historia.

Men det är inte enbart den moderna historien som avgör Japans öde.

Kriget och efterkrigsregimen är inte Japans hela historia.

Om man ser historien i ett längre perspektiv blir det tydligt att det är ett fullständigt onormalt tillstånd att Japan står under ett utländskt imperiums kontroll.

För att undvika mardrömmen om det kinesiska kommunistpartiet

Den brittiske historikern Arnold Toynbee erkände i sin bok A Study of History, skriven mellan 1930- och 1950-talet, det unika i den japanska civilisationen.

Även den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington betonade i sin bok The Clash of Civilizations från 1996 Japans civilisatoriska särart.

Japan är en stor civilisation, rik på historiskt oberoende och kulturell identitet – som inte tillhör något annat imperium.

Om denna historiska bana äntligen förstås på rätt sätt blir det uppenbart vad Japan måste göra.

Japan måste revidera den av USA påtvingade konstitutionen – ett ID-kort för landets nykoloniala status – erkänna självförsvarsstyrkorna som en riktig militär i konstitutionen, stärka sin kapacitet och förbereda sig fullt ut för alla utmaningar från Kina.

Dr Toynbee hyllade Japans slutliga seger över den västerländska imperialismen.

Men det faktum att japanerna själva nu förnekar denna bedrift håller på att bli en källa till global fara.

För att krossa den mardrömslika ”nya ordning” som det kinesiska kommunistpartiet försöker påtvinga Japan och världen,

måste Japan återta den självständighet som landet en gång förlorade när det försökte skydda andra asiatiska nationer från västliga imperier,

och slutligen göra sig av med sin status som USA:s neokoloni.

Om inte Japan gör detta kommer nästa generation inte längre att kunna ärva en nation som heter Japan.

Landet kan mycket väl hamna under det kinesiska kommunistpartiets kontroll.