2019/10/29
Följande är en fortsättning på föregående kapitel.
Ett enhetligt minne skapat av totalitarism
Statyer av tröstekvinnor restes en efter en även under Park Geun-hyes regering, och jag säger inte att antalet bronsstatyer ökade för att den vänsterorienterade Moon Jae-in-regeringen kom till makten.
Det är inte regeringen utan privata aktörer som reser statyerna.
Det sydkoreanska samhället som helhet är dock fångat i föreställningen att utrensningen av projapanska element ännu inte är avslutad och måste genomföras.
Denna tvångsmässiga föreställning ger upphov till en tendens till totalitarism.
Den kraft som reser statyerna är den vänsterorienterade fackliga organisationen ”Korean Confederation of Trade Unions”, men de tjänar på att resa dessa statyer.
Uppförandet av statyer leder till totalitarism eftersom olagligt uppförda statyer får stå kvar, vilket utgör ett steg mot totalitarism.
Där ligger vändpunkten, och i den meningen strider statyn i Daejeon mot lagen.
Trots att statyn hade rests olagligt deltog ändå borgmästaren och kommunfullmäktiges ordförande i avtäckningsceremonin.
Totalitarism innebär att en enda ideologi dominerar allt.
I det forna Sovjetunionens fall var det en ideologi som kallades revolution.
I Sydkorea dominerar den enda tanken att ”projapanska element måste rensas ut” samhället och åsidosätter lagen.
Det är totalitarism, och det är precis vad som hände i Daejeon.
Därför har vändpunkten mot totalitarism passerats.
Samtidigt reses också bronsstatyer av tröstekvinnor i USA.
De strider kanske inte mot amerikansk lag, men genom att provocera japaner med dessa statyer har japanernas motvilja mot Sydkorea förstärkts.
Syftet är att stärka ramen för utrensningen av projapanska element inom Sydkorea.
Med andra ord är det inte bronsstatyer för koreaner som bor utomlands, utan bronsstatyer avsedda att provocera japaner.
I USA finns bronsstatyer av Lincoln och Washington, som hedrar dessa personer.
Statyer av tröstekvinnor och före detta arbetare provocerar däremot inte bara japaner, utan fungerar också som redskap för att få unga koreaner som inte upplevde den tiden att återuppleva det förflutnas lidande.
De inpräntar en felaktig historieuppfattning som framkallar vrede och fula känslor.
I Sydkorea finns en historieuppfattning enligt vilken Japan för mer än hundra år sedan trängde sig in med tvång i den vackert blomstrande Joseondynastin och kvävde dess möjligheter till självständig utveckling i sin linda.
Det är en historiesyn som utgår från att Sydkorea skulle ha kunnat genomgå en långt mer storslagen modernisering om Japan bara inte hade ingripit, och bakom den ligger främlingsfientlighet.
Mot slutet av Joseondynastin förespråkade Heungseon Daewongun ”nationell isolering och fördrivning av utlänningar”, och samma slags främlingsfientlighet ligger bakom uppförandet av dagens ”statyer av tvångsrekryterade arbetare”.
Arbetarna på den tiden åkte till Japan för att tjäna pengar, men alla sådana omständigheter utelämnas, och de framställs som om de hade lidit som slavar.
Det är det argument som främlingsfientligheten för fram.
Det finns bara ett enda ”konstruerat minne” som inpräntas i det koreanska folket.
Det är ett minne som varken tillåter andra minnen att existera eller accepterar några avvikande åsikter, och det är totalitärt och farligt.
Just eftersom det är ett konstruerat minne tillåts inga invändningar.
Även utöver historieuppfattningen visar Moon-regeringen många tecken på att sträva efter totalitarism.
I konstitutionen står det att ”folket har rätt att sträva efter lycka”.
Rätten att sträva efter lycka borde tillhöra varje enskild individ.
Men utifrån tanken att ”staten ger individen lycka” för regeringen en politik som ger folket den lycka som staten skapar.
Även detta är totalitarism och likriktning.
Stora summor har anslagits till ”samhällsbaserad omsorg” för äldre och stöd för kognitiva funktioner.
Denna politik bygger emellertid på tanken att staten ger enhetlig lycka genom att samla individer i en gemenskap, det vill säga ett lokalsamhälle.
Även här finns en tendens till totalitarism.
Det mest avgörande inslaget i fascismen är ”att förena människors tankar till en enda”, och jag anser att det är farligt att försöka förena framför allt ”synen på det förflutna” till en enda.
Denna artikel fortsätter.