2024/03/07

I katastroferna och händelserna vid årets början såg jag japanernas ”sätt att leva”
Följande är hämtat ur Masayuki Takayamas återkommande krönika i marsnumret av Themis, en månadstidskrift som endast finns att prenumerera på.
Även denna artikel visar att han är en journalist utan motstycke i efterkrigstidens värld.
Det är en artikel som inte bara japaner utan människor över hela världen måste läsa.
I katastroferna och händelserna vid årets början såg jag japanernas ”sätt att leva”
Tankar kring jordbävningen på Notohalvön, flygolyckan, gatuvåld med kvinnor inblandade och andra händelser
Med hjärtat i den välbekanta hembygden
Början av det här året var något märklig.
På nyårsdagen drabbades Noto av en förödande jordbävning.
Dotterns och barnbarnens leende ansikten, som hade mött honom när de kom hem på besök, begravdes under det sammanstörtade huset, och morfadern stod orörlig i den kalla vinden, med tårarna redan uttömda.
Torahiko Terada sade: ”Naturkatastrofer inträffar när vi har glömt dem”, men varför just på nyårsdagen?
Trots detta lämnade de drabbade inte sina sammanstörtade hem, medan efterskalven fortsatte.
De rörde sig inte ens när guvernör Hase, som hade varit utanför prefekturen under nyårshelgen och återvänt med en känsla av obehag, höjde rösten och sade: ”Ni måste under alla omständigheter evakuera till ett evakueringsboende i nästa steg.”
Här föddes de och växte upp.
När de sade: ”Jag tänker inte lämna den här platsen”, en plats fylld av alla de dagar de hade levt, tyckte jag mig se något av det japanska folkets väsen.
Den japanska ögruppen skildes från kontinenten för tiotusentals år sedan.
Den är avskild från resten av världen och ligger dessutom, som enda plats i världen, på fyra tektoniska plattor, vilket har gjort att jordbävningar och vulkanutbrott ständigt har hotat människornas tillvaro.
Tropiska cykloner passerar över ögruppen, och på vintern återkommer också de extratropiska lågtryck som kallas ”Taiwan Bōzu”.
Trots att människorna har varit utlämnade åt alla slags katastrofer har de vördat naturen, som ger dem rikliga skördar och de fyra årstidernas landskap, och hjälpt varandra inför dess våldsamma krafter.
Bara för att den här katastrofen var så svår vill de inte överge sin välbekanta hembygd.
Det finns andra i gemenskapen som tänker likadant.
I kylan sitter grannarna tätt tillsammans i ett plastväxthus och ler ibland mot varandra.
Det såg ut som det sätt att leva som japanerna har fört vidare sedan gammalt.
Jag upplevde dem som mycket annorlunda än människorna i en annan prefektur som, även när de får höra: ”Det är säkert här”, säger: ”Nej, jag tänker evakuera på eget initiativ” eller ”TEPCO borde ta hand om oss”.
Fortsättning följer.