2024/03/15

Följande är en text som jag skrev på sjukhusrummet den 7 augusti 2011.
I morse, medan jag slumrade, spelade den här låten i mina tankar……2016-05-30
Följande är en text som jag skrev på sjukhusrummet och publicerade för världen den 7 augusti 2011, under en åtta månader lång sjukhusvistelse på grund av en livshotande sjukdom.
Den 7 augusti är dagen för Tanabata, som invånarna i Sendai genast kommer att tänka på när de hör detta datum.
Det berör mig djupt att jag skrev den här texten just den dagen.
I går vaknade jag som vanligt före klockan fem på morgonen.
Jag vaknar lite tidigt eftersom jag somnar när småfåglarna somnar och vaknar när de vaknar.
Medan jag låg och slumrade i sängen och tänkte att det fortfarande var lite för tidigt, dök John Lennons ”Isolation” upp i mina tankar.
Medan jag undrade vilken låt som hade börjat spela, var nästa låt jag hörde ”God”.
Ja, sannerligen, vilken enastående låt.
Jag måste hitta det allra bästa fotografiet som passar till den här låten.
Men då kom jag ihåg vad fru Kurikinton hade sagt i går.
”Det är så bra fotografier att det vore synd att publicera dem gratis.”
Jag tänkte återigen: ”Ja, det är alldeles riktigt.”
I går kväll gick jag och lade mig efter att ha sett det sista avsnittet av NHK BS specialprogram om Zhou Enlai, och i dag vaknade jag klockan fyra, ännu tidigare än i går.
Medan jag låg i sängen och tänkte att det fortfarande var lite för tidigt att stiga upp, dök Arcade Fires ”Lenin” upp i mina tankar.
Att sådana saker händer i en hjärna som min är inget skådespel.
Allt har sin anledning.
Nåväl, låt oss stiga upp och se vad som händer på goo.
Och eftersom så många människor läser mina texter på goo publicerar jag några av mina vackra fotografier som tack.
I går skrev jag om Takaaki Yoshimoto.
Enkelt uttryckt har jag, som mina läsare, nära vänner och människorna omkring mig väl vet, levt hela mitt liv som en genomgående outsider.
Som jag redan har skrivit många gånger är det ingen överdrift att säga att jag har vandrat samma väg som Buddha och Kristus. (Skrattar högt.)
Till skillnad från de så kallade kulturpersonligheterna valde jag Bob Dylan och John Lennon som tankens giganter, eller som ”följeslagare på denna resa” (naturligtvis).
Jag har besökt Hawaii 47 gånger.
Jag borde ha skrivit en berättelse om den här ön som bara jag kunde ha skrivit.
Hade jag gjort det skulle den nog ha blivit en enorm bästsäljare vid det här laget. (Skrattar.)
Till exempel, mot slutet av en resa till Hawaii, när jag var ensam i Waikiki, blickade ut över havet från trottoaren längs Waikikistranden, lyssnade på John Lennon på min iPod och gång på gång kände det som om mina ögon klagade, hade jag återigen det som Kierkegaard kallade ”Fritjofs ögon som blickar ut över havet”.
Mina tankar där stod inte på något sätt tillbaka för Takaaki Yoshimotos tankar, utan överträffade dem. (Skrattar högt.)
Varför låter jag tills vidare förbli ett mysterium.
”God” (remastrad version från 2010)