2024/03/13

Kvinnor var yangbanernas privata egendom, det vill säga slavar.
Följande är ett kapitel som jag publicerade den 10 juli 2018 med rubriken ”Är han inte en person som bär på den koreanska halvöns DNA, en halvö som det inte alls är någon överdrift att beskriva som en oerhörd slavstat?”
”Koreanska kvinnor hade inga namn förrän på 1900-talet, när japanerna kom till Korea.”
Jag stötte på denna passage i förordet till den senaste boken av Masayuki Takayama, den enda journalisten i sitt slag i efterkrigstidens värld.
När jag bevittnade president Lee Myung-baks ord och handlingar mot slutet av hans mandatperiod började jag undra vad Sydkorea egentligen var för ett land.
Jag undrade vad Sydkorea var för ett land och vad koreanerna var för människor och började för första gången undersöka saken på Internet, det största biblioteket i mänsklighetens historia.
På bara en timme fick jag kunskap om Sydkoreas historia och verklighet, såsom jag redan har beskrivit.
Jag är stolt över att ha varit den första som tydligt berättade för världen att det är yangbanerna som kännetecknar den koreanska halvön.
När jag fick veta hur yangbanerna gick till väga insåg jag genast att det var förebilden för den japanska yakuzans utpressning av ”beskyddarpengar”.
De flesta japanska yakuzamedlemmar är etniska koreaner bosatta i Japan.
De arbetar inte själva utan lever på att pressa andra på pengar.
Denna tradition lever fortfarande vidare bland yakuzan och politikerna på den koreanska halvön, särskilt bland det förvånansvärt stora antalet naturaliserade politiker med koreansk bakgrund i Japans oppositionspartier.
Att Kiyomi Tsujimoto från Japans konstitutionella demokratiska parti förra året stoppade parlamentets överläggningar i tjugo dagar utan folkets tillstånd är ett tydligt uttryck för sådana minnen och traditioner.
Ett aktuellt exempel är Kim Jong-uns och hans delegations uppträdande vid toppmötet mellan USA och Nordkorea i Singapore.
Trots att de inte hade pengar ens till en säker flygresa till Singapore, än mindre till att betala för logi, bodde de utan att skämmas på det allra lyxigaste hotellet.
De förtrycker inte bara sitt folk utan driver det till svältens gräns samtidigt som de fortsätter att utveckla kärnvapen utan att straffas.
Anta att någon så mycket som uttrycker missnöje med regimen vid en sammankomst med anhängare.
Då förs personen till ett koncentrationsläger, torteras där och dödas till slut.
När FN förra året beslutade att rapportera om Nordkoreas allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och utfärda rekommendationer kände jag skräck när jag såg de tortyrredskap som avslöjades.
Det berodde på att dessa tortyrredskap var desamma som dem jag hade fått kännedom om under den tidigare timslånga undersökningen.
De var redskap för att föra människor till hus, låsa in dem och tortera dem när de inte kunde lämna ifrån sig de pengar eller livsmedel som krävdes.
I dag, i detta kapitel, måste alla japanska medborgare och människor över hela världen få veta den absoluta sanningen.
Kvinnorna på den koreanska halvön hade inga namn förrän Japan annekterade Korea på 1900-talet.
I Korea härskade kungar och yangbaner, medan alla andra medborgare tillhörde förtryckta samhällsklasser.
Till och med de lärda gjorde det.
Kvinnor var yangbanernas privata egendom, det vill säga slavar.
Därför hade kvinnor inga namn.
Yangbanerna behandlade kvinnor som föremål.
De användes inte bara för sina herrars sexuella tillfredsställelse utan utsattes också för förnedring av sina herrars svartsjuka fruar, exempelvis genom att käppar stacks in i deras bröst.
Yangbanerna ställdes inte till svars.
Varje gång floden steg fastnade deras lik i grenarna längs flodstranden.
Detta var vardagen och verkligheten på den koreanska halvön fram till dess att Japan annekterade den.
Med andra ord var den koreanska halvön ett land där större delen av befolkningen var slavar.
Hur var det då med Japan?
Japan är ett av de få länderna i världen, eller kanske det enda, som inte förslavade människor och som sedan gammalt har avskytt tanken på att äga slavar.
Det framgår om man söker efter ”Yasuke” på Wikipedia, men här följer ett utdrag.
Yasuke, vars födelse- och dödsår är okända, var en svart man som kom till Japan under Sengokuperioden.
Som slav åt en missionär betraktades han som en gåva till krigsherren Oda Nobunaga, men Nobunaga fattade tycke för honom och han kom att tjäna Nobunaga.
En del av texten har utelämnats
Den tjugotredje dagen i den andra månaden under Tenshōs nionde år, den 27 mars 1581, togs han med som slav när Valignano fick audiens hos Nobunaga.
I Shinchō Kōki beskrivs han som ”en svart munk som kom från de kristnas land”, omkring tjugosex eller tjugosju år gammal, med ”tio mans styrka” och ”en kropp svart som en oxe”.
Efter att ha förvissat sig om att hans hud verkligen var svart visade Nobunaga stort intresse för denne svarte man och förhandlade med Valignano om att få honom överlämnad till sig.
Enligt jesuiternas årsrapporter om Japan gav Nobunaga honom namnet ”Yasuke”, tilldelade honom formellt samurajstatus och höll honom nära sin egen familj.
Enligt Taku Kaneko tillhörde Yasuke slottsherrens hushåll.
Vidare uppger Taku Kaneko att ett manuskript som förvaras i Sonkeikakubiblioteket, och som antas vara en avskrift av ett egenhändigt skrivet manuskript som gått i arv inom familjen Ōta i Kaga, ättlingar till Shinchō Kōkis författare Ōta Gyūichi, berättar att den svarte mannen Yasuke fick en egen bostad och ett svärd att bära vid midjan samt ibland tjänstgjorde som bärare av utrustning.
Det är ingen överdrift att säga att Japan har varit en verkligt demokratisk stat sedan urminnes tider, i en utsträckning som andra länder i världen inte kan förstå.
Japanerna var ett sällsynt folk som saknade benägenheten att behandla andra som slavar.
En advokat som hade studerat vid Rikkyōuniversitetet och innehade en viktig post inom Japans advokatsamfunds federation gjorde sig upprepade gånger besväret att resa till FN och säga att kvinnorna inte hade varit tröstekvinnor utan sexslavar.
De okunniga människorna inom USA:s demokratiska parti, företrädda av Hillary Clinton och andra, utnyttjade detta för att förstärka sin känsla av överlägsenhet och sina diskriminerande attityder gentemot Japan.
Asahi Shimbun spred denna berättelse över hela världen med utgångspunkt i Seiji Yoshidas lögner, och advokater som Mizuho Fukushima grep tillfället att angripa den japanska regeringen och pressa den på pengar.
Är inte den advokat som i en intervju med Sekai Nippo stolt förklarade att det var han som hade etablerat benämningen sexslavar för dessa kvinnor i själva verket en person som bär på den koreanska halvöns DNA, en halvö som var en häpnadsväckande slavstat fram till Japans annektering?
För även utan att nämna Nobunaga som exempel skulle en äkta japan aldrig komma på något sådant som sexslaveri.
Katsumi Murotani, en av de debattörer som bäst känner till Sydkoreas verklighet, klargör i sin återkommande kolumn ”Grannlandets gestalt” i denna månads nummer av månadstidskriften Hanada att denna inställning att förslava andra fortfarande finns kvar i Sydkorea.
Hans essä är också obligatorisk läsning, inte bara för japanska medborgare utan för människor över hela världen.
När man inser hur mycket ondska som finns i den antijapanska propaganda som ett land präglat av ”bottenlös ondska” och ”lögner som bedrar människor” sprider över hela världen, är det bara naturligt att de dårar som kallar sig intellektuella och har tagit den på allvar hamnar i helvetet.
Dessförinnan kommer de att inse sin egen dumhet så djupt att de önskar att de kunde sjunka genom jorden.
Jag kommer att presentera Katsumi Murotanis essä i de följande kapitlen.