2024/03/13

I klangernas flöde växte en berättelse fram. Det var en underbar upplevelse.
Välgörenhetskonserten i Hamarikyu Asahi Hall den 10 mars var den första konsert jag hade besökt på mycket länge.
När jag var ung gick jag bara på konserter med pianister som var verksamma på världens scener.
När jag arbetade extra som arbetare i Tokyo lade jag ut en liten summa pengar.
Jag gick till Tokyo Bunka Kaikan i Ueno för att höra Hiroko Nakamura spela Tjajkovskijs första pianokonsert.
Jag besökte samma konsertsal när André Watts kom till Japan som en ny stjärna med enastående teknik.
Så fortsatte det även sedan jag hade börjat bo i Osaka, staden jag hade valt till mitt livs scen.
Som jag skrev för länge sedan var jag övertygad om att den enda fördelen med att bo i en storstad som Tokyo eller Osaka var möjligheten att gå på konserter när klassiska musiker i världsklass kom till Japan.
Jag föddes och växte upp i den underbara hamnstaden Yuriage och studerade i universitetsstaden Sendai, som också kallas ”Trädens stad”, och hade aldrig tänkt på några andra fördelar med att bo i Tokyo eller Osaka.
Sedan jag hade börjat driva en egen fastighetsverksamhet i Osaka insåg jag att den största fördelen med Tokyo och Osaka var att dessa två områden var de enda där man kunde köpa och sälja fastigheter utan att begränsas av affärernas storlek.
Därför övervägde jag bara fastighetsinvesteringar, som kräver stora belopp, i dessa två områden.
Det var min hållning.
Förr gav pianister med växande anseende och begåvade pianister mitt i karriären ofta konserter i Kosei Nenkin Kaikan.
Det var framstående begåvningar som Michel Béroff, som spelade Maurice Ravel, Nelson Freire och Alfred Brendel.
De så kallade ”stora namnen” framträdde i Festival Hall.
Maurizio Pollini, Vladimir Ashkenazy, Martha Argerich och andra.
Arturo Benedetti Michelangeli framträdde i Kyoto Bunka Kaikan.
Jag lade mig klockan 23.20 och tänkte stiga upp klockan 06.00, men vaknade redan klockan 04.00.
Jag kom till Tokyo trettio minuter tidigare än planerat och hade därför gott om tid att fotografera Hamarikyu-trädgården.
Denna trädgård är vidsträckt.
Vi hade kunnat njuta av japanska sötsaker och te i tehuset på Nakajima, men min följeslagare är en vänlig men ytterst konservativ person som inte äter dyr mat.
Kläder köper hon också bara när priserna har sjunkit till en nästan otrolig nivå.
Så tillbringade vi knappt två timmar utan att dricka vatten.
Det enda jag fick i mig som kunde räknas som vätska var buljongen till udonnudlarna som vi åt till lunch på Marugame Seimen.
Vi kom till konsertsalen med mycket god marginal, långt innan dörrarna öppnades klockan 13.30.
Vi var först på plats.
Inte heller före konsertens början drack jag en enda droppe vatten.
Jag var lite nervös eftersom jag inte hade varit på konsert på länge.
Jag hade lämnat glasögonen i ryggsäcken som jag hade lämnat in i garderoben, så det var svårt att läsa programmet.
Jag kontrollerade bara när Natsuho Murata skulle framträda och satte mig sedan för att lyssna.
Vi satt mitt på andra raden framifrån, på några av salens allra bästa platser.
Först kom soloframträdanden av tre pianister.
Jag kan inte minnas att jag någonsin hade hört ett piano från Steinway & Sons på så nära håll.
Klangen var intensiv.
Eftersom pianot är ett instrument där hammare slår mot metallsträngar är det fantastiskt att höra det alldeles framför sig.
Men för mitt fysiska tillstånd den dagen var det kanske lite för intensivt.
Det var då hon började spela Intermezzo.
Hennes spel förvandlade hela min kropp till musik.
Känslan var densamma som när jag hörde Pollini och Ashkenazy på höjden av deras förmåga i Festival Hall.
På ett ögonblick blev jag helt redo att ta emot musiken.
När jag tittade i programmet i går kväll fick jag veta att pianisten var Yukine Kuroki, en ung pianist med en lysande meritlista.
På grund av omständigheterna jag beskrivit ovan hade jag varken lagt hennes namn eller utseende på minnet.
Tjajkovskij–Pletnjov: ur konsertsviten ”Nötknäpparen”, nr 1 ”Marsch” / nr 2 ”Sockerféns dans” / nr 4 ”Intermezzo”.
[Titeln på det andra stycket återgavs som ”Konfettiernas dans” i den svenska text som tillhandahölls, men har här översatts i enlighet med verkets titel.]
I går kväll ville jag lyssna på detta Intermezzo innan jag gick och lade mig.
Jag borde ha låtit bli.
Det var så jag fick veta hennes namn och hur hon såg ut.
Jag hörde ett utmärkt framförande av Nobuyuki Tsujii på YouTube, men kunde inte höra det på plats på konsertdagen.
[Det är oklart i den svenska text som tillhandahölls vems framförande denna mening syftar på.]
Men hennes framförande, som jag hörde alldeles framför mig den dagen, var underbart.
Jag skulle vilja höra henne spela Intermezzo ännu en gång på samma nära håll.
Varje dag skriver jag denna kolumn medan jag lyssnar på klassisk musik genom de tidigare nämnda stora högtalarna, ALTEC A7.
De tillverkades av Pioneer under företagets storhetstid, med medverkan av en välkänd konstruktör från JBL.
[Sambanden i denna mening om ljudutrustningen är oklara i den svenska text som tillhandahölls.]
Därför hade jag också många gånger hört de verk som de två följande pianisterna spelade.
Till slut kom Natsuho Murata upp på scenen som en förstklassig soloviolinist.
Enastående klang och begåvning.
Det kunde inte ha varit en mer lycksalig stund.
Sedan jag grundade företaget hade jag haft en vänskaplig konkurrens med Osaka-filialen till ett stort fastighetsbolag.
På den tiden betalade företaget ut stora prestationsbaserade bonusar till sina anställda, på en nivå som var svår att föreställa sig i ett japanskt företag.
En anställd vid Osaka-filialen och två vid huvudkontoret i Tokyo fick under olika år utmärkelsen som bäst i Japan tack vare sina affärer med vårt företag.
Deras bonusar uppgick till tiotals miljoner yen vardera.
Att jag började lyssna på violin och piano berodde på min mycket nära vänskap med den person som var biträdande chef vid Osaka-filialen.
Varje jul hyrde företaget hela The Symphony Hall och bjöd in kända musiker för att ge en konsert för sina kunder.
Ett år sade han till mig.
”Ni tycker väl om musik? I år har vi bjudit in violinisten Mariko Senju. Om ni vill skulle vi gärna bjuda in er och er verkställande direktör.”
Jag hade läst en artikel om att Mariko Senju spelade på en Stradivarius och tackade därför med glädje ja till inbjudan.
Jag såg fram emot att få höra henne spela på sin Stradivarius i The Symphony Hall.
När hennes violin började ljuda kände jag det omedelbart.
Pianot är också vackert, men violinen klingar som en mänsklig röst.
I klangen finns hjärtats innersta skiftningar, människans tankar och den mänskliga hjärnans rörelser.
Den dagen lyssnade jag på violinen medan jag i tankarna skrev en berättelse som verkligen skulle ha kunnat bli en bästsäljare om jag hade varit författare.
I klangernas flöde växte en berättelse fram.
Det var en underbar upplevelse.
Som en extra gåva spelade hon, om jag minns rätt, ”Musettas vals” som extranummer.
Många år senare, på nyårsafton 2020, upptäckte jag de häpnadsväckande begåvningarna Natsuho Murata och Himari Yoshimura.
Fortsättning följer.